Dag ett
Jag tillbringade hela dagen på Vanda flygfält. Flyget skulle inte avgå förrän mot kvällen och jag hade redan varit på väg sedan midnatt. Lite trött, men förväntansfull. Dagen går förvånansvärt fort då man inte har något alternativ till väntan. Läsa, lösa korsord, äta, slumra och betrakta alla människor som är på väg. Tiden bara flyger iväg. Nästan i alla fall.
Äntligen var jag på väg. Planet styrde mot Istanbul för mellanlandning. Den nya flygplatsen i Istanbul är enorm! Avstånden mellan de olika gaterna är långa, men jag hade varit här redan i december så jag var inte orolig för att irra bort mig. Jag landade vid 23-tiden och hade drygt 2 h på mig att byta till nästa flyg. Alldeles passligt m a o. I god tid gick jag iväg till den nya gaten. Det tog mig nästan 40 minuter att komma fram. Och då gick jag ganska så raskt. Jag gick in på toaletten, gjorde mig i ordning för natten och bytte kläder. Nu kom kortärmad tröja fram, tights som gick till knäna, sandaler och sommarhatten på. Kappan, mina tjocka kläder och Haglöfs samt vintermössan hamnade i handbagaget. För första gången i mitt liv satte jag på mig flygstrumpor som jag köpt inför den långa nattflygningen. Flygstrumpor är ett helt kapitel för sig själv. De är stenhårda och är i princip omöjliga att få på. Det fanns utförlig beskrivning med och även om jag läste denna om och om igen, så var det minst sagt knepigt att förstå hur jag skulle bära mig åt. Efter mycket kämpande lyckades jag med detta till slut. Jag kände mig lätt dum måste jag tillstå, för hur svårt kan det vara att sätta på sig ett par strumpor? Två timmar efter utsatt tid kom vi iväg. Mitt i natten. Det snöade nämligen i Istanbul vilket ställde till det. Planet skulle avisas och det tog tid.
Väl ombord på planet skulle nu allt ske på en och samma gång. Filtar, kuddar och hörlurar låg redan och väntade på våra säten, små necessärer med öronproppar, strumpor och ögonbindlar delades ut. Mat skulle serveras, spelar ingen roll att klockan närmade sig 03:30 på morgonen. Doften av mat låg tung i kabinen, alla åt och drack av hjärtans lust. Sedan försökte jag sova så gott det gick. Jag hade ett tvåsäte för mig själv vilket gjorde att det var ganska så okay ändå. Efter några timmar började det dofta av nybakat i kabinen och det var dags för frukost. Ännu ett mål mat och snart skulle jag vara framme.
Seychellerna. Jag tryckte näsan mot flygplansfönstret. Klarblått hav, vita stränder, vajande palmer. Grönska. Frodighet. Höga berg. Jag var framme. Och här skulle jag få vara i en hel vecka. Kryssa bland öar på en katamaran för 40 personer. Jag var så glad att jag unnat mig detta och åkt iväg på denna resa. Detta var en alldeles underbar, härlig present till mig själv. Får man vara så här glad och lycklig? Jag kände mig rörd och så tacksam för livet.
Hettan och fuktigheten slog emot mig så fort vi lämnade planet. Vi hade landat på huvudön Mahe och huvudstaden Victoria. Det tog sin lilla tid att gå igenom visumkontrollen då vi också skulle kollas för coronavirus . Här lämnade vi över ett papper, som vi fått fylla i på planet, där vi på heder och samvete lovade att vi inte var sjuka och bar på viruset. Utanför kontrollen stod Sheila och väntade på mig. Sheila som vi har som agent här nere på Seychellerna. Det är alltid lika roligt att få träffa någon i verkliga livet, då man endast haft mailkontakt under år. Hon bjöd in mig till sitt lilla kontor, vi pratade en stund och hon visade mig runt på den lilla flygplatsen. Därefter kallade hon på chauffören och sedan skjutsade de mig till min båt. Nu skulle äventyret börja på riktigt.
Illustration Tove Jansson
Foto; privat
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar