Fyra gånger på fem år. Från liten tvåa till stor trea. Från stor trea till litet vackert hus. Från litet vackert hus till till pytteliten tvåa med fantastisk havsutsikt. Så här har jag hållit på under de senaste åren. Tro nu för all del inte att jag gjort det här för att jag tycker att det är så trevligt med omväxling. Absolut inte. Jag tror man kan kalla mina många byten av bostäder här på Åland för otur helt enkelt. Somliga kanske skulle säga att jag inte är "ett med kosmos" eller någonting liknande. Men faktum är att jag har trivts i alla mina boenden. Från början i alla fall.
Min första tvåa var fantastiskt trevlig. Lagom stor, härliga trägolv och jag fick ommålat i hela lägenheten. Jag gick in den i processen med hull och hår, läste in mig på Feng shui, färger och vädersträck. Balans skulle det vara. Här skulle jag ju stanna, mitt hem var min borg och skulle ge mig kraft och mod, styrka och energi, vila och helande. Den mycket sympatiske målaren lyssnade tålmodigt till mina förklaringar av färgval och mina bestämda åsikter om vilken vägg som skulle ha vilken färg. Efterhand blev han riktigt intresserad och talade om för mig att han sällan haft så roligt då han målat om en lägenhet. De flesta vill ha vit färg på väggarna, det här var något helt annat. Bostaden låg i stadens utkant, i ett gammalt övergivet varvsområde. Det var lite småskum omgivning, skräpigt och samtidigt vackert med allt gammalt bråte som låg överallt. Lilla Elsa och jag trivdes utmärkt i vår lägenhet. Men en dag blev det alldeles för otryggt att bo kvar. Omsättningen av hyresgäster var hög och till slut var det för många med tvivelaktigt beteende som bodde här. Efter några incidenter i huset och då polisen påpekar att jag inte bör gå ensam ner i källaren blir valet enkelt. Jag flyttar.
Nästa boende låg högt upp i backen, högst upp i huset. Utsikten från min lägenhet och balkong var oändlig över land och hav och jag såg ända bort till Kobba klintar. Balkongen inreddes med ett överdåd av blommor och här hade jag en dagbädd som var underbar att sova i. Här ute kunde jag sitta och låta mig roas av den intensiva trafiken av båtar och fartyg som stävade in och ut, dygnet runt, till Mariehamn. Varje dag satt Lilla Elsa högst uppe på sin pidestal, blickade ut över nejden och jagade fåglar med blicken. Hon nöjde sig med det och hade inte en tanke på att hoppa ut. Även denna lägenhet målades i djärva färger och jag trivdes förträffligt. Men säg den glädje som varar. Helt plötsligt blev också här omsättningen av hyresgäster hög och en dag var det inte lika trevligt att bo här längre. Fester, skrik och skrän. Ett ventilationssystem med baksug gjorde att min lägenhet luktade som ett gammalt inpyrt pilsnerhak då hyresgästen på första våningen valde att röka under fläkten i det rökfria huset. En dag fick jag helt enkelt nog och flyttade.
Det lilla trähuset var alldeles förtjusande. Vackra fönster, hög takhöjd. Alla mina gamla, stora möbler var som gjorda för huset. Mitt i stan och ändå inte störande trafik. Nära till jobbet. Nära till bio, bibliotek, butiker och restauranger. Här i det lilla trähuset skulle jag få bo alldeles ensam då endast nedre våningen hyrdes ut. Övre våningen var delvis kallvind och där kunde man inte bo. Detta passade mig alldeles utmärkt. Inga störande grannar vägg i vägg. Bara jag och katten. En liten trädgård där jag kunde påta i jorden om andan föll på. Jag räfsade löv på hösten, skottade snö på vintern. Såg fåglarna äta vid fågelbordet och såg koltrastarna äta äpplen jag slängt ut i snön. Lilla Elsa betraktade livet genom fönstren. Människor flanerade förbi, hundar och katter likaså. Och hon nöjde sig med att jaga fåglar med blicken. Inte en tanke hade hon på att rymma ut. Lugn och ro. Frid och fröjd. Jag och Elsa trivdes och mådde bra. Men en dag vänds allt upp och ned. Hyresvärden bestämmer sig för att sälja huset. Förvisso får jag första tjing att köpa det gamla kulturmärkta huset, men det vågar jag mig inte på. Renoveringsbehoven på huset är enorma, jag är inte ett dugg händig och hantverkare kostar mycket, mycket pengar. Jag flyttar.
Halvvägs upp i himlen. Så känns mitt boende på femte våningen i det alldeles nybyggda huset nära havet. Här uppe är jag ovan trädtopparna, sikten är fri över hav och land. Den inglasade balkongen är ett extra rum fylld med blommor och möbler. Här sitter jag igen och betraktar alla båtar och fartyg som dygnet runt pilar in och ut till Mariehamn. Och ända bort till Kobba klintar ser jag, Lilla Elsa fortsätter med att jaga fåglarna med blicken och inte en tanke har hon på att hoppa ut. Bostadsytan är liten och kanske vänjer jag mig vid det. Man hör ingenting alls av grannarna i detta nybyggda hus. Det passar mig alldeles förträffligt. Tyst och skönt. Lugn och ro. Frid och fröjd.
Så länge det nu varar.
Illustration: Tove Jansson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar