Resan, dag tre

Dag tre

Motorn drar i gång med ett dunkande ljud. Klockan är sex på morgonen.  Vi har fått veta att denna tidiga förflyttning skall gå över öppet hav och sjögången kan bli tuff.  Därför är det bäst att stanna i sängen och ta ett sjösjukepiller om man är lite känslig, instruerade de oss kvällen innan.  Jag tar det säkra för det osäkra, famlar efter vattnet bredvid sängen, sväljer tabletten, och somnar om.

Vår tenderbåt av gummi flyger fram över vågorna och det gäller att hålla i både sig och hatten ordentligt.  Vi har lämnat "moderskeppet" och är på väg mot den lilla ön Curieuse.  Vi gör en "wet landing", plumsar ner i vattnet och jag är så glad att jag packat farmor Annes simskor med mig. Sanden är bländande vit, havet turkosblått, palmerna vajar i brisen och solen lyser från en klarblå himmel.  Det gör ont i bröstet,  så vackert är det.

Vi samlas i skogskanten vid ruinerna av den gamla spetälskekolonin, smörjer in oss i myggolja och börjar vår guidade vandring i naturreservatet.  Stigen går upp och ner, över stenar och rötter, uppför branta höjder och ner igen.   Vi går över broar i mangroveträsken och vår guide visar oss växter och fåglar.  Jag får en hjälpande hand av någon i gruppen om stegen är för höga, då jag med min begränsade rörlighet inte är någon bergsget precis.  Till slut kommer vi fram till en öns norra del där vi möter de gigantiska landsköldpaddorna som kan bli långt över 100 år.  De är fantastiska att se!  De är inte skygga alls och vi klappar och kliar dem försiktigt.   Här finns en forskningsstation och ett litet "BB" för nyfödda sköldpaddor som här är skyddade sina första månader.

Vår barbecuelunch är uppdukad på stranden. Grillat lamm, kyckling och nötkött serveras med härliga sallader.  Det är gudagott att sitta i skuggan under takamakaträden och blicka ut över havet!   Efter vår lunch simmar och snorklar vi.  Vattentemperaturen ligger på behagliga 28 C och vi stannar länge, länge i vattnet.  Tillbaka på båten tar vi alla en välbehövlig siesta.  Det tär på krafterna att vara ute i tropisk värme hela dagen!

Paketen som jag släpat med mig ligger och väntar på att öppnas.  Jag följer instruktionerna och öppnar kortet först.  "Vart är vi på väg?"  Mina barn med respektive har satt ihop frågor med TV-programmet som förebild.  Jag blir rörd och gråter en skvätt då jag försöker svara på frågorna de knåpat ihop till mig.  Jag är så upphetsad att jag inte ens klarar av att svara på 2-poängsnivån. Jag sliter av presentpappret på nästa paket och en guidebok om New York ramlar ut. Vi skall allesammans, inklusive barnbarn, åka till New York! Vilken lycka! Vilken fantastisk familj jag har!  Jag gråter ännu en skvätt, skärper sedan till mig, rättar till anletsdragen och går upp för att äta middag.

En härlig skaldjursbuffé är framdukad.  Vi förser oss med godsakerna och låter oss väl smaka.  Vid borden pratar vi om dagens upplevelser, vi är alla så nöjda och glada.  Plötsligt släcks alla lampor och sång hörs från köket.  Ut genom köksdörren kommer personalen och bär på en stor tårta.  Vilken överraskning! Jag blåser ut ljusen på den läckra chokladtårtan och sänder iväg en tanke till min familj.  Tänk vilken fest det blev idag i alla fall!

Vågorna kluckar mot skrovet.  Jag ligger i min säng och funderar över dagen.  Ett lyckligt leende finns på mina läppar när jag nästan genast faller i sömn.  Imorgon är en annan dag.

Illustration Tove Jansson.

Resan, dag två

     

Dag två


Vi var 22 personer från hela världen.  Canada, England, Australien, Ungern, Belgien och Tyskland var representerade.  Och så jag från Finland förstås.  Så spännande det skulle bli att kryssa runt i Seychellernas arkipelag med dessa för mig okända människor!  Jag blev visad till min hytt och jag gladdes åt den generösa kabinen med AC och ordentliga fönster.  Inte några små runda "porthole" här inte! På skrivbordet låg en hälsning från besättningen som önskade mig en trevlig kryssning.

Motorn stannade och ankarkättingen rasslade ner i djupet.  Vi hade genast styrt ut till havs efter att alla kommit ombord. Havet var safirblått, nästan overkligt blått. Brisen här ute var angenäm i den tropiska, fuktiga värmen.  Den som ville kunde nu ta sig en simtur från båten.  Besättningen hade satt ner tenderbåtarna i havet och höll uppsikt över oss.  Även linor med två livbojar var spända mellan båtarna och de som kände sig osäkra fick uppmaningen att simma med flytväst.  Strömmen var stark och det tog ordentligt på krafterna att simma tillbaka till båtens plattform även för en god simmare.  Färggranna fiskar höll oss sällskap och det var helt underbart att få börja vår kryssning på detta sätt.

Vår båt var en större katamaran med plats för 40 personer plus besättning.  Generösa, trevliga utrymmen med lounge, matsal, olika soldäck med trevliga sitt- och matplatser.  Klockan 19 samlades vi i baren och lyssnade på vår kryssningsvärd som gick igenom vad som väntade oss den kommande veckan.  Varje dag skulle vi ta i land på olika små öar, göra exkursioner, titta på växt - och djurliv, bada och snorkla vid de vackraste stränderna, äta lunch vid havet.  Vilket underbart äventyr som väntade!  Detta passade mig perfekt!  Inför morgondagens besök på den lilla ön Curieuse fick vi veta att vi skulle ha bra skor på fötterna, sololja och vattenflaska i vår lilla ryggsäck.  Även myggolja rekommenderades då det fanns myggor i den täta djungeln.  Ofarliga myggor, utan malariavirus, som tur var.

Vi satte oss till bords.  Trerättersmiddag intogs och goda viner därtill.  Vi hade satt oss ner lite på måfå, vi kände ju inte varandra än, och snart var stämningen hög vid borden.  Jag hamnade med de tyska systrarna, damen från Australien samt ett trevligt par från Dresden och det engelska äldre paret som hade varit lärare.  Kvällen blev tidig, vi hade alla en lång resa bakom oss, och vi drog oss snart tillbaka till våra hytter för natten.

Vågorna på Indiska oceanen gungade mig till ro.  Morgondagen skulle snart komma.  Jag kunde knappt vänta.  Jag kände mig så lycklig och priviligerad.  Tröttheten tog överhand, ögonlocken blev tunga och snart sov jag djupt.

Illustration Tove Jansson

Nomaden

Fyra gånger på fem år.  Från liten tvåa till stor trea.  Från stor trea till litet vackert hus.  Från litet vackert hus till till pytteliten tvåa med fantastisk havsutsikt.  Så här har jag hållit på under de senaste åren. Tro nu för all del inte att jag gjort det här för att jag tycker att det är så trevligt med omväxling. Absolut inte.  Jag tror man kan kalla mina många byten av bostäder här på Åland för otur helt enkelt.  Somliga kanske skulle säga att jag inte är "ett med kosmos" eller någonting liknande.  Men faktum är att jag har trivts i alla mina boenden.  Från början i alla fall.

Min första tvåa var fantastiskt trevlig.  Lagom stor, härliga trägolv och jag fick ommålat i hela lägenheten. Jag gick in den i processen med hull och hår, läste in mig på Feng shui, färger och vädersträck.  Balans skulle det vara.  Här skulle jag ju stanna, mitt hem var min borg och skulle ge mig kraft och mod, styrka och energi, vila och helande.  Den mycket sympatiske målaren lyssnade tålmodigt till mina förklaringar av färgval och mina bestämda åsikter om vilken vägg som skulle ha vilken färg.  Efterhand blev han riktigt intresserad och talade om för mig att han sällan haft så roligt då han målat om en lägenhet.  De flesta vill ha vit färg på väggarna, det här var något helt annat.  Bostaden låg i stadens utkant,  i ett gammalt övergivet varvsområde. Det var lite småskum omgivning, skräpigt och samtidigt vackert med allt gammalt bråte som låg överallt.  Lilla Elsa och jag trivdes utmärkt i vår lägenhet.  Men en dag blev det alldeles för otryggt att bo kvar.  Omsättningen av hyresgäster var hög och till slut var det för många med tvivelaktigt beteende som bodde här.  Efter några incidenter  i huset och då polisen påpekar att jag inte bör gå ensam ner i källaren blir valet enkelt.  Jag flyttar.

Nästa boende låg högt upp i backen, högst upp i huset. Utsikten från min lägenhet och balkong var oändlig över land och hav och jag såg ända bort till Kobba klintar.  Balkongen inreddes med ett överdåd av blommor och här hade jag en dagbädd som var underbar att sova i. Här ute kunde jag sitta och låta mig roas av den intensiva trafiken av båtar och fartyg som stävade in och ut, dygnet runt,  till Mariehamn.  Varje dag satt Lilla Elsa högst uppe på sin pidestal, blickade ut över nejden och jagade fåglar med blicken.  Hon nöjde sig med det och hade inte en tanke på att hoppa ut.  Även denna lägenhet målades i djärva färger och jag trivdes förträffligt.  Men säg den glädje som varar.  Helt plötsligt blev också här omsättningen av hyresgäster hög och en dag var det inte lika trevligt att bo här längre.  Fester, skrik och skrän.  Ett ventilationssystem med baksug gjorde att min lägenhet luktade som ett gammalt inpyrt pilsnerhak då hyresgästen på första våningen valde att röka under fläkten i det rökfria huset.  En dag fick jag helt enkelt nog och flyttade.

Det lilla trähuset var alldeles förtjusande.  Vackra fönster, hög takhöjd.  Alla mina gamla, stora möbler var som gjorda för huset.  Mitt i stan och ändå inte störande trafik.  Nära till jobbet.  Nära till bio, bibliotek, butiker och restauranger.  Här i det lilla trähuset  skulle jag få bo alldeles ensam då endast nedre våningen hyrdes ut.  Övre våningen var delvis kallvind och där kunde man inte bo.  Detta passade mig alldeles utmärkt. Inga störande grannar vägg i vägg.  Bara jag och katten.  En liten trädgård där jag kunde påta i jorden om andan föll på.  Jag räfsade löv på hösten, skottade snö på vintern.  Såg fåglarna äta vid fågelbordet och såg koltrastarna äta äpplen jag slängt ut i snön.  Lilla Elsa betraktade livet genom fönstren.  Människor flanerade förbi, hundar och katter likaså. Och hon nöjde sig med att jaga fåglar med blicken.  Inte en tanke hade hon på att rymma ut.  Lugn och ro.  Frid och fröjd. Jag och Elsa trivdes och mådde bra.  Men en dag vänds allt upp och ned. Hyresvärden bestämmer sig för att sälja huset.  Förvisso får jag första tjing att köpa det gamla kulturmärkta huset, men det vågar jag mig inte på. Renoveringsbehoven på huset är enorma,  jag är inte ett dugg händig och hantverkare kostar mycket, mycket pengar.  Jag flyttar.

Halvvägs upp i himlen.  Så känns mitt boende på femte våningen i det alldeles nybyggda huset nära havet.  Här uppe är jag ovan trädtopparna, sikten är fri över hav och land.  Den inglasade balkongen är ett extra rum fylld med blommor och möbler.  Här sitter jag igen och betraktar alla båtar och fartyg som dygnet runt pilar in och ut till Mariehamn.  Och ända bort till Kobba klintar ser jag,  Lilla Elsa fortsätter med  att jaga fåglarna med blicken och inte en tanke har hon på att hoppa ut.  Bostadsytan är liten och kanske vänjer jag mig vid det.  Man hör ingenting alls av grannarna i detta nybyggda hus.  Det passar mig alldeles förträffligt. Tyst och skönt. Lugn och ro.  Frid och fröjd.
Så länge det nu varar.


Illustration:  Tove Jansson